antligentant

'
Hur underbart kan det bli? Finalpass med alla fröknar, här är Lena coola dansfröken, yeeeeeee..............

Oj en till fröken som heter Lena. Om ni bara visste vilka coremuskler hon har skulle ni bli avens, mmmm

Här är Addie igen, hon är överallt, vilket energipaket. Först pricka tiden sedan finalpasset på jympan, åh

Är inte mina moves lite snyggare eller?

Sann vänskap är att hjälpa varandra, här är kungen och jag. Naturligtvis menar jag löparkungen 102 maraton, Lennart Carlander.

Trainingcamp är för alla, glada tanter och glada herrar. Jag är så jäkla lycklig.

Här är kvinnorna som fanns för mig och alla andra deltagare under veckan. Tack alla underbara för att ni bidrar till min lycka, ni har min tacksamhet och vördnad. Ni hjälper mig att släppa ut alla lyckoendorfiner, love you!!!!

Tarja och jag väntar vid målgången på pricka tiden. Vi väntar naturligtvis på att Addie ska komma över målinjen.

Oj vad det jobbas för målgången, hela staben samlad.

Min son Tony lyckas alltid omge sig med trevliga tjejer.

Heja Addie, nu skäms jag över mig själv att efter vår löparskola så sprang inte jag. Du är världens bästa..........

Här kommer Anna, en blivande ledare på friskis och svettis Stockholm. Tack Anna föer trevligt sällskap på bergspasset.

Förväntningarna inför Rune Larsson föreläsning var stora. Jag menar han är så stor i löparvärden. Det visste jag inte innan jag var i Portugal, men nu vet jag. Vilken showman, Rune ditt namn ligger bara på tredje plats på listan på namnen man inte vill säga i örat under en het stund. Jag vet vilket namn som ligger etta!!!!!

Oj där sitter ju föreläsaren själv. Han med mustachen.

Titta tre kvinnliga ultralöpare bredvid varandra, heja tjejer ni var bäst.

Lite rörigt kanske, vilken grupp ska jag vara med i? Springa eller stavgång? Eller varför inte båda.

Vi vill ju alla föreviga denna tur i bergen. Oj vad fina vi är. Hon med kepsen bloggar också, träningseffekt heter bloggen. Gör gärna ett besök!

Några glada deltagare på väg till bergspasset.

Oj vad alla ledare hade fina kläder, detta är min yogafröken men hon är också stavgångsfröken, de ni!

Tänk vad min tantfavvo är fotogenisk, så helt underbar.

Undrar om de vet själva vad som väntar. Rune hur lyckas du få med alla?

Heja Pia, och hela gänget Min vördnad har ni, Halleluja!

Äntligen fick du din Cola, jag vet att den tog slut vid förra pausen. Rune berättade att drivkraften var lust. Jag vet att hos dig var det Coca Cola. Go for it Petra, love you.

Vare sig man är publik eller löpare så kunde det se ut så här inför dagen-D. Trevliga Göterborgare, vem som sprang av dessa herrar får ni gissa själva.

Vissa laddar med ett cirkelfyspass eller var det dagen efter kanske?

Tony hängde gärna med personalen vid montern, vet inte riktigt vad han är ute efter men någonting är det säkert. Den lilla luringen.

Anna och Sofie kunde det mesta hela veckan
Bästa dansfröken Lena och jag i singstar, så fiiint eller?

Springtimes egen Lotta fångade Tony med sin charm, Heja Lotta!

Publiken såg rätt nöjd ut, eller hur var det Pia?

Vi träffade Håkans stavgångare i Spanien. Vi blev så glada när vi fick äta med dem. Tony provade för första gången musslor, hm hur var det då? Kolla minen och gissa själva.

Ett häftigt möte med Maria.
Innan Kibox passet mötte jag dig sittande i soffan.
Ibland bara klickar det.
Maria du är så tuff, så modig, så jäkla bra.
Jag tänker på dig idag.
Många kramar från mig till dig.

Nej vi åker faktiskt över till Spanien. En strålande solig dag med lite tapas och mycket trevliga människor. Hela stavgångsgruppen med Håkan i täten var på båten,. Plus några till från gruppen.
Till bordet hade jag en trevlig beteendevetare från Stockholm. Gatumusikanterna bakom oss spelade så högt att vi blev tvungna att be dem sluta. Jag tror jag pekar på sonen som var en av dem som kunde spanska bäst. Han hjälpte mig med matbeställningen. Livet på trainingcamp är ljuvligt.

Luisa Bicho-Steenie superkvinnan som gjort mig så motiverad under träningsveckan. Hon är inte bara stark och snygg, hon är en karatekvinna av sällan skådat slag. Vilken god rollmodell denna 6 barnsmamma är, AMEN.

Svergies löparguru Rune Larsson jobbade hårt med självförsvar. Bra kunskap om man blir rånad i något ultralopp kanske.
Även min lilla son även kallad duracell efter femmilen gjorde också fina insatser under självförsvarkursen.

Chefredaktören för friskispressen Mattias Wising var för det mesta den som såg till att andra hamnade på bild. Men han gjorde sitt bästa för att både delta och fotografera under Luisa Bicho-Steenies föreläsning och pratiska övningar gällande självförsvar. Trevlig kille faktiskt.

Detta mina damer och herrar är det finaste löparsällskap jag haft. Denna herre heter Lennart Carlander och fanns med i min löpargrupp. Han har genomfört 102 maratonlopp tror jag att det var. Han har startat i 106. Vad säger ni om detta. Jag som nästan aldrig springer fick uppleva detta. Säger bara "KUNGEN" och jag.

Framme i Portugal. Sol, 20 grader varmt och lite vind. Vi hade 10 minuter på oss att packa in våra saker på rummet innan det var dags för första passet. För Tony blev det en löprunda vid kustremsan längs Atlanten. För mig blev det ett jympapass vid havet.

Nu några pass senare, lite ömma kroppsdelar precis som det ska vara. Våra närmaste grannar Addie och Tarja två konsulenter från Stockholm finns på bilderna, kvinnorna på balkongen.

 Ninna ser du sittande på stranden. Ninna är här på sin andra vecka och är lite krasslig så hon var publik och hjälpsam fotograf.

Förutom träning äter vi gott och mycket. Även en kväll med mingel och singstar. Jag sjöng med Lena, en av ledarna för jympa och dans. Cool kvinna. Tony var uppe två gånger och höll i micken. Första gången åkte han på stryk av springtimes egen Lotta.

Torsdag kväll. Stina har bjudit på tacopaj, helnyttig med kesella i stället för smör. Den smakade så gott och i Stinas sällskap smakade den ännu bättre.

Vi pratade om att vara kär.  Kan man sluta älska någon eller kan man få bort sina känslor. Det var vårt middagstema. Ganska intressant, eller hur. Jag berättade ”igen” om min första kärlek i ungdomsåren. Stina har tydligen hört det förr. Jag tror fortfarande inte jag kommit över på vilket sätt det tog slut, men att det är över sedan många år har jag accepterat. Jag säger till Stina att man kan välja att ge näring åt sina känslor eller man kan låta dem finnas med och ändå låta livet gå vidare.

Vilken förståndig mor jag verkar vara. Vi hade det riktigt mysigt med allt prat om ”killar”. Skön stund inför laddningen till Portugal. Jag tror jag har lagt fram det mesta jag ska med mig. Det blir mycket kläder för träning. Lite vardagskläder ska också ha plats. Vi har planer på att hinna lite mer än träning. En flodkryssning på Guidana som separerar Portugal och Spanien tror vi oss få uppleva.

En dag kvar att avverka innan fredagskvällen med maken innan vi beger oss till Arlanda. Feel so good.

Jag kommer att bli saknad. Min man säger att det är lite jobbigt att jag ska åka iväg. Inte på något dåligt sätt. Nej, han tycker så mycket om mig att längtan blir så stor. Det är så skönt att vara älskad. Jag vet att jag kommer längta efter honom också.

Vi kommer att må bra av en liten paus i relationen. Vi leker jämt tillsammans jag och min man. Ja, nästan i alla fall.

När jag är ifrån honom glömmer jag bort alla saker jag kan reta mig på när vi är hemma i vardagen. När jag ”har” ett tillstånd eller snarare ”är” i ett av PMS ser jag alla människor så tydligt, framför allt min man. Hans brister framstår som en glasklar målning. Själv tror han under dessa stunder att han är ett enda stort fel. Under själva anfallet är jag beredd att hålla med. Fast jag vet att det inte är sant när jag kommer till sans igen.

Jag ser även i detta tillstånd vad hur människor bör göra för att allt ska bli bra. Men ser du ingen lyder mina ”goda råd”. Hur är det möjligt????

När jag var yngre var det här med PMS inget jag reflekterade över, det gällde inte mig. Ibland tror jag att det gått över för att det har varit så lugnt ett tag. Då, plötsligt slår det till utan förvarning. Vad händer? Jo, jag vill flytta, jag vill skiljas, jag vill renovera, jag får lust att göra illa, vill nypas. Allt detta vill ut på en och samma gång. Är det kontigt att det är krig på jorden? Nej det är det inte.

Våren gör antågande med allt tydligare tecken. Det är lättare med ovanstående anfall under ljusare tider. Trots mina perioder av monstertid så kommer jag att vara saknad. Visst är det fantastiskt?

Jag tycker det är så lätt att jobba när jag har något avbrott att se fram mot. Allt flyter på med en lätthet på jobbet. Alla klienterna verkar så motiverade eller i alla fall smidiga att samarbeta med just nu. Eller kanske vi smittar av oss.

Börjar lägga fram lite småsaker som inte ska glömmas bort i packningen. Laddare till kamera, mp5-spelare och telefon. Både ljudbok och vanlig bok. Undrar om jag kommer hitta någon vilsam plats på tränings campen för att läsa? Eller om jag ens klarar av att slita mig bort från träningen?

Min son Tony är så glad nu och ser fram mot detta lika mycket som jag. Oj vad han kommer tycka att det är skönt att få vara ensam med mamma. Eller är det jag som kommer tycka om att rå om honom en hel vecka i träningens tecken? Jag fick bara en son och två flickor. Flickorna har varit lite av mammas flickor i betydligt högre utsträckning än Tony varit mammas pojke.

Jag nog alltid tyckt att pojkar varit like enklare att ha att göra med än flickorna när man pratar eller tänker på barn. Flickorna har å andra sidan bjudit in mig i deras tankevärld på ett generösare sätt än vad Tony gjorde som yngre. Men det har liksom jämnat ut sig nu när alla är att betrakta som vuxna.

Tony jag är så glad att jag får dela din värld.

Hela foten på brädan.

Det är det som gäller när man tränar step.

Upp på brädan ner på golvet, upp och kick.

Upp och mambo, trippel åt sidan.

Ja, kul är det men svettdropparna har aldrig varit så många.

Gunbritt som är värd på Carolas steppass hörde att jag skulle till Portugal på lördag. Hon berättade att hon var där förra året och ville dit igen. Jag bjöd in henne på min blogg så hon kan få följa med via nätet i alla fall.

Gunbritt är ett av alla ansikten på friskis som känns bekant och gör det tryggt och skönt att vara där. Hon är en de där värdarna som verkar vara så rätt placerade, så vänlig i sin blick.

Carola får också följa på med på bloggen. Om Gunbritt gör så att det känns tryggt och skönt är Carola raka motsatsen. Jag menar inte att hon gör otryggt, snarare så är hon ett himla yrväder som har sådan energi så jag tror enda gången hon är lugn är när hon sover. Fast kanske hon snurrar i sängen då. Men Carola lockar oss tanter till stepen, det är i sig en bedrift eftersom det är så mycket koordination så vi gamlingar (läs över 40=tant=bra)  borde ha större problem än de släta snabba människorna där.

Men Carola du har en trogen lojal skara tanter, grattis.

Åh vad jag längtar till mitt första träningsläger i Portugal. Att få träna, äta och umgås med människor som delar mitt intresse för träning och kost. Så kul.

Det allra roligaste är dock att få tillbringa tiden där med min son Tony. Tänk vad lycklig jag är som har barn som delar mitt intresse och kan tänka sig att betala mycket pengar för en resa med sin mamma.

Min äldsta dotter Ida hade också velat följa med men skolan i Umeå tar hennes tid. Slutspurt på examen för idrottsmedicin. Hon får väl coacha oss via datorn.

Tony planerar ta med sin nya lilla dator så vi kan blogga och låta dig vem du än är få följa med på träningsresa med berättelser och bilder från lägret.

Nedräkningen har börjat. Om en vecka ger vi oss av från Arlanda. Vi har en snäll person som kör oss dit och hämtar oss om en vecka. Tack Sören, nästa gång kanske du är med.

Nu vankas snart oxfilé vilket inte tillhör vanligheten här hemma. Jag tror jag ska steka min lite rosa. Till detta ska det serveras pressad potatis. Vi har inhandlat en potatispress idag. Snart får Per Moberg akta sig för köksproffset Paola. Vem kunde väl ana att livet skulle ta en sådan vändning för mig. Jag menar fröken som inte ville lyda eller underordna sig någon står så gladeligen vid spisen och njuter.

Hur ska man hinna?

Undrar hur jag hann?

Inga små barn och ändå går tiden så fort.

Jag vill så mycket, och tiden och jag har svårt att finna oss tillrätta med varandra.

Bodil Malmsten har skrivit om tid. Det är nog dags för mig att uppdatera mig i den igen.

Jag vill blogga också. Tycker det är så roligt att sätta ord på livet och vardagen.

Även att beskriva glädje och sorg är en speciell tillfredställelse.

Kanske ska jag gå en liten skrivarkurs?

Eller då kanske jag får skrivkramp.

Just nu längtar jag till ett allt närmare mål, Portugal med sonen.

En hel vecka ska jag ägna mig åt träning och sonen., vilken glädje.

Det är värt varenda stress stund på jobbet nu när jag vet att jag snart får ett avbrott.

Mindfulnes, att vara närvarande i nuet får jag träna på sen.

Det finns en del saker jag skjuter på framtiden, jag hoppas att jag inte kommer ångra mig allt för mycket.

Jag hoppas att jag inte skjuter allför viktiga saker framför mig.

Har dock lyckats att prioritera bort en massa meningslösa måsten.

Varje litet lyckat försök gör mig lite lyckligare

Har just bevittnat målgången på Vasaloppet.

Vad tänkte jag när jag köpte mina längdskidor.

Jo jag tänkte, det kan väl inte vara så svårt.

Mycket svårt är det och en enorm träningsvärk i ljumskarna får man.

Tror jag ska ha min skidåkning på glad motionär nivå, med fika i ryggsäcken.

Jag får väl se det som en investering i hälsobefrämjande arbete.

I träningstidningen läste jag att de människor som ägnar sig åt träning ca 3 ggr/vecka är ca 10 år yngre än sin fysiska ålder jämfört med de som inte tränar.

Alltså kan man säga att jag ska fylla 37 till hösten. Oj just nu 36.

Det här med kroppen är en ganska lustig sak.

Kroppen känns på så många sätt mycket bättre nu jämfört med typ tonårstid och ung vuxen tid.

Kroppen och jag är mer bekanta med varandra.

Jag vet vad den vill ha i alla lägen.

För att få ut maximal effekt vad gäller träning, sömn och inte att glömma sex.

Finns bara positiva upplevelser med att vara där jag är just nu rent fysiskt.

 

Lördag den 6 mars, vårens månad trots all snö.

I går kväll ringde min Ida och undrade vad hon och Klara skulle göra. En arbetskamrat hade gjort något riktigt dumt. Jag bad henne ringa 112. Jag är så glad att hon ringer mig utan att förvänta sig något dåligt utan för att få stöd och hjälp när hon är vilsen i en situation. Hon är så klok. Hon har sin lillasyster hos sig i Umeå just nu. Studentkorridoren fick passa lilla Stina medans Ida rycker ut för att hon oroar sig över sina vänner.

 

Själv var jag så himla trött igår kväll efter torsdagskvällens tjejafton. Samtidigt så glad och nöjd över hur roligt jag haft, vilka roliga tjejer Sofia och Linda är.

När jag väl ger mig ut på sociala arenan tänker jag varje gång, varför gör jag inte det här lite oftare?

Jag tror jag har bestämt. Den arenan skall jag äga lite mer nu.

Hjälp vad vi är roliga. Denna kväll ett äventyr i Långshyttan. Tjejväll med olika ämnen på dagordningen.

Sofia den yngsta har liksom pinsamma erkännanden hon gör under mycket svåra känsloyttringar.

Vi andra känner oss nog lite avundsjuka. Go for it Sofia! Passa på och njut.

Lite allvarsprat blir det också av typen skilsmässor, lite svårt för "fröken klarar mig själv".

Eller ska jag kanske kalla henne "fröken som aldrig blir arg". Nejdu fröken Linda, skärpning.

Sänk garden Linda så blir du omhändertagen av två .......(se bilderna)

Själv hade jag inte så mycket att bjuda på. Ingen ny man ingen skilsmässa.

Maten, wow vilken succé. Linda har lite svårt för kött, därför fisk, rostade rotfrukter och en fetaröra.

Linda äter efter många dagars kväljningar.

Sofia har lagt på sig ca 400 hekto, eller var det 4 hekto. Fast nu säger Sofia att hon ska in i duschen för att skölja bort magen, hon är lite svullen.

Hur gör hon då? Ja det skulle jag också behöva just nu. Eller hon är så ung att vi följer under olika fysiska lagar.

Linda har nog också gått över gränsen för vad som är möjligt i duschen.

Fast jag tror nog att både jag och Linda kommer försöka massera magarna i duschen. I hopp om att precis som Sofia få dem att krypa lite grand.

Tyvärr kan vi av etiska skäl inte lägga in några bilder på dessa försök.

Men håll till godo med kvällen mest talande bilder.

Lillasyster ska åka till storasyster i Umeå. Tänk att ha en syster precis som jag. Hoppas att de har lika stor behållning av sitt systerskap som jag har med min syster Pia.

Min Pia är bäst i världen. Hon är så ödmjuk och respektfull. Hon är så naturlig och äkta.

Ibland säger min man;

-          Vilka konstiga tankar Pia har.

-          Ja, och hon frågar det hon tänker. Det är det som gör henne så speciell, mysig och konstig.

Hon har riktigt roliga tankar ibland. Hon har också mycket fina tankar ibland.

Nu senast när hon var hos mig och lyssnade på min och min dotter Stinas konversation kommenterade hon det hon hörde med;

-          När jag hör dig prata med Stina skulle jag önska att du varit min mamma.

Vad sa jag då som fick min syster att säga så?

Jo hon tyckte jag var en sådan förstående mamma som försökte dämpa min dotters oroande tankar genom att säga ”att oroa sig är ett sätt att slösa på sin energi”.

Min syster förstår nog inte riktigt vilken fin mamma hon själv är.

Det finns ingen som kan få mig att skratta och bli så larvig som min Pia. Hon lockar fram mina mest barnsliga sidor som jag själv förvånas över att de finns.

Våra barn skäms och tycker vi är väldigt pinsamma när vi öser på.

Samtidigt tror jag våra barn ser vår glädje i varandra så kanske blir de lite glada och nöjda innerst inne.

Tack Pia för du bringar som mycket glädje och kärlek i mitt liv. Jag älskar dig som bara systrar kan.