antligentant

Har skrattat igen. Min man gjorde mig uppmärksam på det. Han sa, åh vad skönt att höra dig skratta igen.

Det tillhör inte vanligheten att jag däckar ihop mentalt och känslomässigt.  Vad finns att lära i detta mån tro?

 

När jag bakade häromdagen glömde jag ingredienser och var allmänt lite trött i huvudet.

Känslig för ljud var jag också, min kära make blev lite orolig.

Men efter sköna promenader, brödbak och få tillbringa tid med min syster så känns livet genast lite lättare.

Min stora utmaning nu är att för första gången springa ett MIL-lopp.

Lite pirrig, fast mest för om knäet skall hålla eller om smärtan kommer tillbaka.

Hajpat upp mina löpskor med knallgröna skosnören, vilket innebär stöd till både bröst- och prostatacancer.

 

Snart skall middag göras, fiskgratäng med ananas, purjo och tomat.

Igår laddade jag med fullt av naturgodis och ostkrokar. Så gör nog inte eliten, men det är det sköna med tantgrejen. Bra kolhydrater i både yoghurt godisar och ostkrokar.

Fast mängden som jag stoppade i mig gjorde sig påmind vid müslifrukosten. Fast med positiva tankar kommer nog både kropp och ben kännas som ”gasellen”.

  

I dag blev mammas ord sanna.

Vad sa min mamma då?

Vissa saker hon har sagt har etsat sig fast i min hjärna.

Ibland har de också skänk en smula tröst.

Två ”mammasäg”

-          När nöden är som störst är hjälpen som närmast

-          Förvänta dig inte att få från dem du ger, nej det kommer oftast från oväntat håll.

Min mamma har naturligtvis fått de orden att slå in. Just ikväll faktiskt.

Jag åker till mitt sista cross pass innan midnattsloppet skall springas. Maken och yngsta dottern släpper av för dom skall ut och övningsköra.

Då ropar hon.

-          Paola kom………

Jag går till henne vid bilen och fram tar hon ett fint paket av cellofanpapper och fint snöre. I där ligger något jag tycker väldigt mycket om, yoghurt- godisar!

På kortet som är fäst på påsen står så fina uppmuntrande rader, hon vet att jag haft det lite tufft.

Jag säger som Pippi Långstrump;

-fy fabian vad jag blir glad!

Tårar nästan framlurade igen, fast den här gången utav värme.

Det är svårt att hålla fingrarna i styr och spara. Jag tänkte kunde mumsa på dessa godingar som uppladdning inför midnattsloppet.

Kram och Tack

Dagens egenterapi består i att baka det godaste matbröd jag vet, Arlettes fruktlimpa. Det är från henne jag fått receptet därav har jag döpt det till hennes bröd.

Kollade mina skåp vad som fattades för att få till två limpor. Allt som behövdes inhandlas var lite sötmandel, torkad frukt och naturell yoghurt.

På med joggingdojorna och ryggsäcken för en förmiddagspromenad till affären. Trivs bra med egen tid. Gick förbi Hagaskolan där alla mina tre barn gjort sin gymnasietid. Gick förbi en ung kille som stod en bit från skolan och rökte en cigarett. Tänker tyst för mig själv, va synd…………..

Synd är just att skada sig själv. Vilken syndare jag varit!!! Oj oj…..

Fast nu är nu. Nu är det hälsa och ”må bra kontot” som är det allra viktigaste i mitt liv. Nästan som att vinna på triss faktiskt.

Att ta hand om sig själv är nästan som att köpa en lott där det utlovas vinst varje gång. Någon liten belöning dyker alltid upp.

Min dotter Ida som är min idrott- och idrottsmedicin coach pratar ofta om mål. Vad har du för mål med träningen mamma?

Oftast har jag nog svarat ärligt och uppriktigt, jag vill må bra och så tycker jag det är så roligt. Det är lustfyllt att träna.

Jag håller fortfarande kvar det som en av de viktigaste målbilderna men det börjar smyga in en ny idé i mitt huvud.

Tänker att jag har två år på mig att hitta mitt livs bästa toppform. Jag fyller 50 år om två år i oktober. Med toppform menar jag styrka, kondition och smidighet. Kanske inte kan slå vigheten från barnsben men nu räknas endast vuxen ålder.

HIT träning igår kväll, mötte min bästaste G-B. Hon såg direkt. Vet man så ser man.

Det är alltid lika jobbigt underbart på HIT. 25 minuters träning i pulszon 4. Det är hård träning för en "tantis". Pulszon 4 innebär att jag ligger mellan 80-90 % av min maxpuls. Att i 25 minuter jobba så hårt är länge..............

Efteråt fick jag åka hem till min käraste som hade gräddat dinkelpannkakor med hallon och keso. Vilken tur jag har. Själv tog han lite glass, han har lite svårt för keso ännu (jobbar på det).

Idag ska jag ta hand om mig. Eller låta andra bry sig om mig. Det är inte min största styrka. Fast träning ger färdighet. Har en famn att tillgå. Den ska jag krypa in i då och då under dagen.

Kanske skall jag skriva en lovsång till min man snart. Det är han värd.

Min första vecka gjord efter 3 veckors semester.

Haft det så tufft. Åkt berg och dalbana med tickande flimmer i solarplexus.

Tårarna har kommit vare sig jag velat eller inte.

Känt mig liten, ensam och osäker.

Tryggheten som är mitt allt rämnade och gjorde att hela flyktmekanismen sattes in.

Fast jag flyr som regel inte. Fast hela mitt inre väsen säger, åk hem, lämna detta nu.

Tänkte träna i måndags men klarade inte av att samla ihop mig mentalt.

Gick tisdag och fredag istället. Det är lite för lite för att jag ska må bra.

Men kaos utanför och inuti kapade alla mina resurser denna vecka.

Jag vill nog ändå säga att det blev lite bättre igår. Någonting klickade till och kommunikationen verkar till sist fungera.

Jag vill tacka för klappen på axeln och blicken som värmer och sänder ut tröst.

Igår kväll all träning inställd.

Första dagen på jobbet sög musten ur mig.

Vad gjorde jag då?

Jo, hämta bokpaket som kommit till Forssa Konsumbutiken.

Väl där insåg jag att naturgodis var exakt vad jag behövde.

En påse med bara olika sorters nötter och en med lite vanligt naturgodis typ yoghurt-godisar.

Snabb dusch och pang i soffan.

Åhhhh ssåååååååååå gott.

Himmel va skönt med en iställd HIT-träning.

Fast jag kunde inte helt släppa taget förrens träningen hade börjat 19.00.

Idag blev dock ett medelpass. Formen inte helt återställd. Jobbar på det.

Lite vila och godis är nog så bra återhämtning.

Min syster tyckte jag var jätteduktig.

Igår efter syskonbesök från Västerås skulle vi till Mellsta för en 5 km runda.

Det gick tungt för mig. Pulsen var högre än normalt och min förkylning som jag hade för tre veckor sedan har satt sina spår.

Men jag är generös, säger spring i din takt du, till gubben.

Okej, han trippar på och ligger före mig hela tiden. Med jämna mellanrum ser jag honom dock. Men efter 17 minuter måste jag gå i 30 sekunder. Tappar honom i siktet.

Springer igen och det flyter på lite bättre. Men dippar en gång till, går kanske 15 sekunder.

Vad ser jag efter 4,5 km?

Jo i sitt blåa Craftlinne ligger min man rakt på spåret!!!!

Hjärnan jobbar snabbt i dessa lägen. Kan inte redovisa för exakt hur många tankar jag har men det rullar snabbt.

En tanke jag får är att han fått känningar av hjärtat eller en stroke (både svåger-Mats och kompis-Mats har haft stroke).

Tut i oturen kan man säga till trots, en rejäl stukning tror vi.

Hem och lägger på en påse fryst persilja och knyter med kökshanduken. Vad konstigt att varenda kylklabb ligger i ett vanligt köksskåp ( så är det när man har liten frys).

Sedan läser vi nätet och lindar med gasbinda.

Oj oj oj vad han haltar.

Min enda chans att ta min man i midnattsloppet har just inträffat!

Nu kanske du tycker det verkar osportsligt utav mig att tänka så.

Fast han har haft mer träning än jag då jag varit illa däran i min förkylning. Tre veckors icketräning inte helt lätt att hämta hem.

Fast helt ärligt, han har gått ganska bra på foten idag.

Så jag kommer nog inte att ta honom utan får vara glad om jag tar mig i MÅL!

Träningen har inte legat på is om du tror det. Nej då, visserligen var rejält förkyld med hosta innan semestern. Har i makligt takt tagit mig tillbaka på träningsarenan.

Har det varit tufft?

Ja, hur tufft som helst. Efter 2 km i spåret på Jogersö var jag helt slut (första passet). Var tvungen att låta mannen min springa andra varvet ensam. Min puls var så hög vilket talar för att kroppen inte var helt läkt.

Själv la jag mig i gräset och körde lite styrkeövningar från crossträningen hemifrån. Vilken tur att jag har alla övningar i huvudet.

Under två veckors resa gjorde jag efter denna tappra inledning 3 crosspass. Med det menas löpintervaller på 4 minuter och styrka däremellan för att avslutas med korta intervaller i backe. De sistnämnda x 3 på 15 sekunder.

En runda på 5 km hanns också med i Varberg. Ingen känning av mitt löparknä men istället lite påfrestningar i benhinnorna.

Hemma igen började jag i måndags med HIT-träningen. Kunde knappt röra mig efteråt. Onsdag två dagar efter ett cirkelfys-pass. 10 stationer 3 varv. Blöt av svett och lycklig av allt frisläppande hjärnan gör av dopamin.

Idag torsdag, öm, stel och nöjd.

Snart tillbaka till gamla formen. Det enda som gör mig lite orolig är midnattsloppet i Göteborg om 2,5 vecka.

Men självförtroendet är nog på min sida.

Avslutning på vår semesterresa men inte på semestern. Sista dagen på Orust gjorde vi en vandring på dessa fina klippor.

Att vara dotter eller ha döttrar, så härligt så jobbigt. 

Vid en ålder av 47 är det helt okej att ha en relation till sin mamma. 
Ja faktiskt mer än okej, riktigt givande eller kanske mer viktigt.
Att utveckla tankar och känslor som är så positiva och innerliga riktade till sin egen mamma.  
Tänk att efter kamp och stridigehter finna någonting så fint. 

Min mamma berör mig verkligen djupt, det finns ett band som nästan gör ont. 
Detta band är bundet efter och av häftiga konfrontationer som har varit nödvändiga.
Hon är en kämpe min mamma, det har hon alltid varit. 
Prövad från barnsben och långt fram i livet. 

Det händer saker med mig när jag berättar om min mamma.
Rent fysiskt händer det faktiskt något. 
Vill inte förklara bara berätta att det händer. 

Min mamma har ett vackert namn. 
Hon heter Ethel. 
När jag var liten ljög jag om många saker, en sak var om min mamma.
Jag sa att hon kom från ett annat land, jag kommer inte ihåg vilket. 
Lögnen var kopplad till att någon gjordes sig lustig över hennes namn. 
Fattade inte då att jag ville skydda min mamma. 
Jag vill mer än någonsin skydda min mamma. 
Framför allt vill jag tacka henne och berätta att hennes kamp aldrig var förgäves.

Nu tror jag det är dags att berätta om äventyret på västkusten. Men innan vi riktigt hamnade på Orust och häslade på syster yster på Mollösund landade vi några nätter i Varberg.

Efter Nykping åker vi ner på ostkusten mot Timmernabben. Har bestämt träff med syster och svåger. Vi kommer precis så vi hinner göra kaffe och duka fram smörgås i solen. Det var den enda som vi fick här i Timmernabben. Men vad gör det i glatt sällskap som ställer upp kultur och andra nöjen.

Tillsammans med Marie och Jan-Olof startar våra första dagar på årets upplaga av det som kallas semester.

Ingen kabel för att föra över kamerabilder på datorn. Min lilla samsung är så liten att det inte finns någon minneskortläsare heller. Otur tycker jag när jag har så fina bilder från våra äventyr här på Orust. Så fort jag kommer hem ska jag berätta mer med bilder som bevis. Lite svårt att hålla mig just nu, men jag kan inte tjuvstarta utan bilderna. Sorry!

Idag kommer syster och måg och säger hejdå innan de åker hem till Floda, Lerum. Vi blir kvar på Orust och Stocken någon dag till.

Har planerat in ett crosspass med maken idag. Vi letar backe till intervallerna. Fina klippor kanske får fungera för detta ändamål.

Rasande fort har det varit att vara på resande fot.

Från Oxelösund och Nyköping vidare till Timmernabben, Varberg och nu på Orust har gett mig full laddning inför en kommande höst.

En liten smygande känsla av saknad av den nyrenoverade lägenheten börjar också infinna sig, har liksom inte hunnit bo där utan att renovera än. Så en höst utan renovering med ”gör vad du vill” känsla ligger mycket högt på min önskelista.

Men som jag skrev för något inlägg sedan, här och nu gäller.

Efter tre nätter i Varberg anländer vi till Stocken camping på Orust. Tredje gången gillt kan man säga.

Vi blev faktiskt förälskade i Varberg. Campingen var så fin och havet med sin fina sandstrand låg i direkt anslutning. Vilka sköna dagar vi haft där. Badat, ätit gott, blixtvisit till Ullared (kolla bara träningskläder och gick på sportoutleten) Varbergs fästning med Moss stenmannen. Vilket fynd, så väl bevarat och intressant utställning på muséet.

Tror nästan jag bestämt mig för Varberg nästa år igen, fast minst en vecka är det värt.

15 mil upp på kusten har vi nu åter hamnat på Stockens camping på Orust. Denna plats har en alldeles speciell plats. Stina, yngsta dottern har också fina sång och paddlingsminnen härifrån.

I år skall vi ut och fiska med syster och svåger som har ett hus här ute vid Mollösund. Min syster har nyss ringt och bjudit oss på middag. Vilken lyxig tillvaro vi har just nu. Jag tränar på att så gott det går leva i nuet och inte tänka på något annat det jag just gör. Hur går det då? Jo, ganska bra skulle jag vilja påstå.

Nu ska jag sätta upp markisen så vi får lite solskydd, inte regnskydd.