sorry pappa, mamma har en ny kille
Igår den 13 december var årsdagen för pappa död. 2004 samma år som tsunamin.
Jag minns begravningen mellan jul och nyår. När talet kom in på alla dödsoffer från tsunamin blev jag riktigt störd. Jag minns känslan av känna sig bestulen på sorgen. Egocentrisk, men det var så det var. Fast jag kommer också ihåg att jag flydde från mina egna upplevelser av förlust och fokuserade på mina anhöriga.
Jag kopplar sedan dess både lucia och jul till minnet av min pappa. Tänk att när döden tar en människa så gör sig minnet av med det mesta som är negativt. Jag har nästan bara ljusa minnen av min pappa aktuella i min hjärna. Vilken bra konstruktion vi människor är.
Min mamma har en ny kille nu. Han heter Wille och är en liten kinesisk nakenhund. Tur för dig pappa att du inte lever för du hade blivit sotis. Mamma är helt hopplös. Hon skämmer bort den killen på ett sätt som vi inte varit i närheten av. Hur kunde det bli så?
