antligentant

Hörde ett litet barn gråta antingen uppifrån eller från en lägenhet bredvid.

Först var det lite jobbigt att ingen tröstade eller tystade barnet.

Vartefter jag låg och lyssnade började tankarna vandra till mina egna barn när de var små.

Insikten om att den tiden är förbi och att jag idagsläget inte väljer längre om jag vill har barn eller ej slog sig ner i mitt huvud.

Varför var jag inte mer närvarande när barnen var små.

Varför tig jag inte bättre till vara på tiden.

Varför, varför och sådär höll jag på en stund.

En kort existentiell livskris på några minuter unnande jag mig på grund av barngråt.

En ny epok i livet har inträtt. Tanttiden som jag sagt att jag tycker så mycket om.

Jag gör faktiskt det.

Skulle någon säga till mig att du är gravid Paola tror jag att jag gick ner mig i älven (jag gillar lite dramatik).

Nej jag vill inte ha några barn, inte egna i alla fall.

Efter att blivit störd vid första sömntåget tog nästa sömntåg mig in i skönaste sömnen.