hur är det möjligt?
Efter att arbetat halvsjuk fredag, måndag och igår tisdag lyckas jag äntligen besluta mig för att ta rätt på mig själv lite bättre och stanna hemma.
Heja mig.
Hade ett långt telefonsamtal med min Ida går kväll. Jag hör mig själv ge flera goda tips och komma med evidensbaserade påståenden om hur man gör för att återhämta sig.
Innan vi slutar samtalet har jag lovat Ida att göra som jag lär.
Tyckte dock att jag behövde åka till Stockholm igår och höra vad som sades. Kan bara konstatera, inget nytt under solen.
Det nyaste är att ett lugn infann sig när jag bestämde mig för att vara sjuk. Eller kanske bättre upp, lyssna på min ansatta kropp just nu.
Haft en trevlig hostande lite kraftlös förmiddag med min man och dotter. Legat i sängen och läst ett historiskt reportage kring Auschwitz. Någonstans djupt inne i mig händer eller väcks något till liv. Jag känner en slags avgrundslös förtvivlan. Frågor dyker upp. Hur är det möjligt?
Ett kort samtal kring ämnet vid köksbordet, livets mening och finns GUD?
Livet är fyllt av det vi låter komma in.
Stina försökte föra in samtalet på tatueringar där tog det stopp, tills hon nämnde att ”mamma” kunde hamna på kroppen.
Fy vad barnslig jag är ibland