antligentant

Jag kommer att bli saknad. Min man säger att det är lite jobbigt att jag ska åka iväg. Inte på något dåligt sätt. Nej, han tycker så mycket om mig att längtan blir så stor. Det är så skönt att vara älskad. Jag vet att jag kommer längta efter honom också.

Vi kommer att må bra av en liten paus i relationen. Vi leker jämt tillsammans jag och min man. Ja, nästan i alla fall.

När jag är ifrån honom glömmer jag bort alla saker jag kan reta mig på när vi är hemma i vardagen. När jag ”har” ett tillstånd eller snarare ”är” i ett av PMS ser jag alla människor så tydligt, framför allt min man. Hans brister framstår som en glasklar målning. Själv tror han under dessa stunder att han är ett enda stort fel. Under själva anfallet är jag beredd att hålla med. Fast jag vet att det inte är sant när jag kommer till sans igen.

Jag ser även i detta tillstånd vad hur människor bör göra för att allt ska bli bra. Men ser du ingen lyder mina ”goda råd”. Hur är det möjligt????

När jag var yngre var det här med PMS inget jag reflekterade över, det gällde inte mig. Ibland tror jag att det gått över för att det har varit så lugnt ett tag. Då, plötsligt slår det till utan förvarning. Vad händer? Jo, jag vill flytta, jag vill skiljas, jag vill renovera, jag får lust att göra illa, vill nypas. Allt detta vill ut på en och samma gång. Är det kontigt att det är krig på jorden? Nej det är det inte.

Våren gör antågande med allt tydligare tecken. Det är lättare med ovanstående anfall under ljusare tider. Trots mina perioder av monstertid så kommer jag att vara saknad. Visst är det fantastiskt?