min enda chans
Igår efter syskonbesök från Västerås skulle vi till Mellsta för en 5 km runda.
Det gick tungt för mig. Pulsen var högre än normalt och min förkylning som jag hade för tre veckor sedan har satt sina spår.
Men jag är generös, säger spring i din takt du, till gubben.
Okej, han trippar på och ligger före mig hela tiden. Med jämna mellanrum ser jag honom dock. Men efter 17 minuter måste jag gå i 30 sekunder. Tappar honom i siktet.
Springer igen och det flyter på lite bättre. Men dippar en gång till, går kanske 15 sekunder.
Vad ser jag efter 4,5 km?
Jo i sitt blåa Craftlinne ligger min man rakt på spåret!!!!
Hjärnan jobbar snabbt i dessa lägen. Kan inte redovisa för exakt hur många tankar jag har men det rullar snabbt.
En tanke jag får är att han fått känningar av hjärtat eller en stroke (både svåger-Mats och kompis-Mats har haft stroke).
Tut i oturen kan man säga till trots, en rejäl stukning tror vi.
Hem och lägger på en påse fryst persilja och knyter med kökshanduken. Vad konstigt att varenda kylklabb ligger i ett vanligt köksskåp ( så är det när man har liten frys).
Sedan läser vi nätet och lindar med gasbinda.
Oj oj oj vad han haltar.
Min enda chans att ta min man i midnattsloppet har just inträffat!
Nu kanske du tycker det verkar osportsligt utav mig att tänka så.
Fast han har haft mer träning än jag då jag varit illa däran i min förkylning. Tre veckors icketräning inte helt lätt att hämta hem.
Fast helt ärligt, han har gått ganska bra på foten idag.
Så jag kommer nog inte att ta honom utan får vara glad om jag tar mig i MÅL!
