nirvana
Lite antiklimax efter sluttentan. Inga läxor att läsa och sommaren kryper närmare.
Skön helg med lite plock i hemmet.
Igår gjorde jag min första löptur på 7,5 km i Mellsta.
En tuff med men samtidigt skön bana, upp och ner och det händer något hela tiden där i skogen.
Låg bakom min man och tänkte på att andas. Jag andades nog så högt att maken trodde jag var helt slut. Men inte då, tanter är sega och uthålliga.
Jag hängde i och var aldrig orolig att inte orka. Konstigt!
Jag var lite laddad och pirrig innan, framför allt för de två jättebackarna som aldrig tar slut. När vi klarat den första utan att gå sa jag till min man;
- Vi tar den sista, vi klarar det.
Vi gjorde det, vilken känsla. När vi var uppe efter sista backen gjorde maken ett ryck. Hoppla, hoppla det är bara att hänga på. Visst fanns det kraft kvar i kroppen. Faktum är att när det återstod ca 1 km fanns känslan av att jag skulle kunna springa på hur länge som helst.
Har hört att inom löparvärlden kallas det att hamna i ”NIRVANA”, ett flow som är påkopplat och gör att du flyger fram.
Nirvana kom en kort stund in i min kropp igår, euforin kom som ett brev på posten. Eftersom jag är så påläst om hjärnan fattar jag att både dopamin och endorfinnivån toppades en stund.
Tror jag redan längtar till löprunda.
