monstret

Jag tror jag håller på att bli snäll igen.

Monstret avlägsnar sig sakta. Usch, tänk om det tar sig över till honom.

Nej. Tror inte det. Livnär sig nog på några små kvinnohormoner, hoppas allt är uppätet (menar dessa hormoner som gör något konstigt med mig, när inte monstret gör det).

Jag vill inte vara så här.

Jag vill vara jag såsom jag egentligen är, go glad och lycklig!!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0